Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Allt stannade

 

Det här kommer inte att handla om att skriva, inte heller om att läsa eller något annat jag gillar. Nej, det ska handla om när livet stannar upp men ändå rusar på precis som det brukar. Som på bilden där människor är på väg till sina arbeten och till skolan. Där allt är som vanligt.
Jag sitter i köket och tittar ut och kan inte fatta att det redan gått sexton dagar sedan allt stannade. Ett enda samtal och livet skulle aldrig mer se likadant ut. När någon av mina allra närmaste drabbas av det värsta alldeles för tidigt i livet, ja då stannar livet även för mig. Fast jag vet att allt rullar på runt omkring oss, som ett slags absurt sceneri. Den känslan återkommer till mig nu, det var så jag kände när min far plötsligt och oväntat rycktes ifrån oss för sju år sedan. Så arg jag var på vardagen. På att allt bara fortsatte. Jag var i sorg, kunde ingen se det och stoppa allt? Så klart inte, men på något sätt är det just det som är det fina i det hela. Även om det inte känns så då. För utan vardagen skulle vi riskera att fastna och inte komma vidare. Men, det måste få ta sin tid. Precis så lång tid som behövs.
Att ta hand om någon i svår kris är bland det svåraste jag varit med om, fast samtidigt inte. Bara finnas där, vara nära utan att tränga på, lyssna och lyssna och lyssna ännu mer, inte dra floskler om att det kommer bli bra (eller liknande), fånga upp och hålla om när det blir för tungt. Gråta tillsammans. Fixa sånt som måste göras. Praktiska saker.
Att i den stunden drabbas av en åkomma som kräver sjukhusvård är den absolut sämsta tajmingen i hela mitt liv. Efter några riktigt frustrerande dygn på sjukhus kan jag återvända hem och till den uppgift som är min. Som anhörig.
Men det är så oerhört svårt att veta när man ska börja våga ”släppa” en person i djupaste sorg. Dessutom, en av de personer som finns närmast i mitt hjärta. Det har jag ännu inga svar på, det enda jag instinktivt vet är att det kommer att ske bitvis.
Älskade L – du är den starkaste människa jag vet!
Ni som läst det här, kommentera gärna inlägget. Vill ni även berätta om era egna erfarenheter av sorg eller av att vara anhörig till en person i sorg, tar jag tacksamt emot det.
Ta hand om er där ute!

Lämna ett svar

Till startsidan